Så blev jag tillfrågad om jag kunde hjälpa begravningsbyrån med transporter och det nappade jag på. Ganska snart utförde jag alla olika sysslor där, även om det var dåligt med ork och kondition. Åren gick och jag lyckades inte göra så mycket åt min vikt åt positivt håll. En transportdag till vårt länslasarett NÄL kunde börja med inköp av 2st chokladkakor och en 1,5liters dricka, 1 bit ner och 1 bit hem. Varje gång så lurade jag mej själv och hade ätit upp allt efter en mil, då var det 9 mils körning kvar. På halva vägen passerade jag ett gatukök och det gav mej med tiden abstinensbesvär, jag pratade med flickorna där och bestämde att jag ringde då jag var på väg så gjorde dom i ordning pommes frites och 2st feta kabanosser. Sådana här resor kunde ske 3 ggr i veckan.
Efter varje gång som jag ensam skulle ta in en kista i ett bårhus förstod jag att min egen död nog var nära. Svetten rann och hjärtat höll på att flyga ur kroppen, och så här kunde det ju inte fortsätta. Nu hade det gått så långt att jag fått börja med nitromex för hjärtat och kärlkrampen. Den stora vändningen kom en söndagkväll i januari 1997 då jag och min fru var och hämtade en avliden flera våningar upp i ett hyreshus, då vi ställt in i likbilen blev jag stående och hjärtat formligen exploderade vid varje slag och svetten forsade. Jag vågade inte röra mej utan höll i bilen fullt medveten om att min sista stund kommit. Detta blev vändningen "NU MÅSTE JAG".
Började att gå ner med några gamla kurer, för jag hade sparat lite kunskap i en pärm. Lyckades med konststycket som vanligt och gick ner från 113 kg till 105 kg och där var det stopp. Det var då som den stora lyckan här i livet dök upp, fast det visste jag ju inte då. I en liten annonsblaska fick jag se att Vikt Väktarna startade i Brålanda 12 km från där jag bor, sa till hustrun att det här var nog något för mej. Fick då höra från alla håll att det här är inget för dej det är en "Kärringklubb" och det lät ju underbart för det passade ju mej perfekt.
Anslöt mej den 13 april 1997, trodde nog inte på detta efter första träffen men sporrades av att jag var enda mannen i gänget. Lyssnade noga och lärde mej en ny livsstil som gav direkt resultat och samtidigt var trevlig. Hungerkänslan försvann, godissuget upphörde, lärde mej älska frukt och grönt samt att med olika nyttiga medel smaksätta vatten för att få i mej 2,5-3 liter om dagen.
Stjärnfallet lät inte vänta på sej efter 3 veckor kom den första, ytterligare 4 veckor den andra, tre veckor ytterligare den tredje och den fjärde stjärnan kom 18 veckor efter jag börjat hos Vikt Väktarna. Efter 24 veckor den 28 september 1997 var målet nått "81,5 kg" - 23,5 kg med Vikt Väktarna och 31,5 kg totalt sedan i januari 97. Min lyckligaste dag, förutom när mina sex barn föddes, blev den 23 november 1997 då var mina jämnviktsveckor gjorda och jag belönades med "GULDNYCKEL" då lovar jag att det var med blöta ögon jag tog emot den. Det var en lycka att få tacka alla "mina tjejer" i Vikt Väktarna för ett ovärderligt stöd.
Efter att ha lagt ner mycket pengar och mycket energi på att under åren ha provat på olika medel och kurer kan jag bara säga dom har blivit "Oförtjänt rika". Jag har ju under resans gång fått höra att det kostar ju att vara med, javisst gör det, men dom pengarna hade jag ju köpt godis för under veckan i annat fall och nu lade jag dom på ett ställe där jag fick må bra och livet kom åter. Det som har varit betydelsefullt för mej är att "Framgångs signalen" inte behöver väga allt hela tiden, Att våra lektioner har varit lättsamma och mycket innehållsrika Att Vikt Väktarnas material är lätt att förstå och inga tillkrånglade rätter utan vem som helst kan klara av att laga dom för att få variation. Att stödet och puffningen från våra gruppledare har varit enormt. Att sammanhållningen i gruppen betyder otroligt mycket. Ja listan kan göras lång på faktorer som spelar in i sammanhanget.
Men resultatet av allt detta är att jag har fått ett nytt liv. Jag orkar röra mej, sover gott hela nätterna, äter gott och njuter. För jag kom underfund med att "jag" har bara fått smaklökar i munnen det har gjort att jag tar små tuggor mat tuggar noga och njuter av smaken, det tar lite längre tid att äta men vad gör det jag äter ju "lite" mindre än andra och mår "mycket" bättre. Hjärtbesvären och svettningarna försvann och idag tar jag promenader på 1-1,5 mil varje lördag och söndag.
Nu vet jag att det enda som hjälper en överviktig människa är "Vikt Väktarnas Framgångs Signal" man blir som en vikt missionär när man har lyckats. Jag vet också var mina vänner finns.
Tilläggas kan att jag blev uttagen till tävlingen Sveriges Viktväktare 1998 där blev jag trea, med vad gör det jag hade ju redan VUNNIT LIVET
FÖR MEJ SLOCKNAR ALDRIG FRAMGÅNGS SIGNALEN!
Hälsningar Christer Åkerstedt
